För en tid sedan gick jag en onlinekurs i något som kallas deep listening.
Kvinnan som höll i kursen heter Mavis Karn.
En uppskattad lärare och förmedlare av 3 Principles.
Kursen fokuserade på lyssnandets konst och hon valde att tala om lyssnande på ett sätt som var helt klart annorlunda.
Och det var här något hände för mig.
Det som gjorde en stor skillnad för mig var inte bara att hon kunde förmedla vad lyssnande är utan hon lyckades också demonstrera vad som händer när vi gör just det.
Bara lyssnar alltså.
Det vill säga,
– inte ger råd.
– inte undersöker vad vi hör.
– inte värderar det vi hör.
I kursen fick jag också ta del av hur det är att lyssna with nothing on my mind. Något som jag översatt till att lyssna utan agenda.
Ett annat ord för detta är att vara närvarande och är alltså inte samma sak som att lyssna aktivt eller på det sättet vi människor lyssnar för att kunna återberätta vad den andra sagt.
Bara
Being present.
Present being…
En kväll som förändrade något
Att delta i den kursen var nog något av det bästa jag gjort i mitt liv.
Jag ska berätta varför.
För en tid sedan skulle jag och min ena dotter ha en myskväll, bara hon och jag.
Myskväll för oss brukar innebära god middag, duka upp lite snacks och sen titta på något trevligt tillsammans.
Men den här gången gjorde jag något annorlunda.
Efter maten sa jag att jag skulle vilja att vi pratade med varandra.
Bakgrunden var att det var vissa saker i vår relation som det var mycket friktion och konflikt inom. Jag har länge velat lösa ”problemet” men inte riktigt veta hur jag ska närma mig frågan utan att väcka den sovande björnen – ni som är föräldrar vet nog vad jag syftar på.
Så vi satte oss i soffan.
Dotter osugen på att prata, prat finns ju inte i ”myskväll”.
Det blir genast surt och bittert i ena soffhörnet.
Vad vi egentligen skulle behöva prata om är våra ständiga konflikter. J
Och i vanlig ordning är hon beredd att peka ut alla mina brister.
Jag är såklart också redo att peka ut hennes.
Jag har mycket på listan ska ni veta.
Men jag vill prova något annat.
Tillit till de insikter jag fick på kursen så börjar jag:
– Raring, jag vill inte att vi ska prata om allt som är fel. Jag vill ha en bättre relation till dig och du har tidigare sagt att du också önskar att vår relation blir bättre. Så jag tänker att det är det som är det viktiga. Jag har ingen aning om vad vi ska prata om eller hur vi ska prata, jag vet bara att jag vill höra vad du har på hjärtat.
Hon börjar nästan genast.
– Pappa, varenda kväll är det något som händer med dig. Du blir arg och sur och det enda jag får höra är hur dålig jag är på allt.”
Jag säger inte ett ljud.
– Du förstår väl att det inte är roligt att höra hur dålig man är. Jag har nog av alla bekymmer med skolan, kompisar… …hon pratar vidare… …och jag vill inte ha dina råd, för du vet inte hur MITT liv är. Hur ska du kunna hjälpa mig då?
När hon pratat klart, efter ca 7 minuter, tystnar hon. Tempot går ner, hon lutar huvudet mot kudden och börjar gäspa. Märkbart lugnare.
Jag frågar om det är okej att jag säger något.
Efter en nick säger jag:
”Vad kasst av mig, att peka ut dina brister. Jag vet att jag gör det just på kvällarna för det är där du slarvar med tider. Men en pappa som påminner om brister, en sån pappa vill jag inte vara. Jag förstår också att du har det tufft nu, saker du inte vill berätta för mig. Vet du, jag ska försöka sluta peka ut dina brister och när det kommer till dina bekymmer vill jag inte vara något annat än ett stöd för dig, när du vill. Du är det viktigaste i mitt liv, du har mig alltid hos dig och jag kommer alltid att ställa upp när du behöver mig. Du behöver bara fråga. Frågar du inte så säger jag inget. Låter det bra?”
Hon sträcker fram och tar min hand och kramar den. Jag väntar lite och frågar sedan:
– Vad hörde du mig säga?”
– Men pappa, du har ju pratat i flera minuter, jag har ingen aning om allt du sagt.
Jag säger då:
– Bry dig inte om orden. Vad är det jag försökt få fram? Vad har du hört?
Hon tystnar. Sen:
– Jag har hört att du är snäll.
Det känns som att tiden bromsas in. Hon kryper in i min famn. Det är en av de finaste och mjukaste kramar jag någonsin fått av henne.
Stärkt av vårt samtal möter jag henne med samma attityd dagen därpå. Tomt blad. Inga konflikter som måste tas tag i, inga problem som behöver nystas i eller redas ut.
En rolig detalj är att hela vårt samtal är inspelat. När vi började var det så pass irriterat att jag föreslog att vi skulle spela in det för att båda skulle kunna höra hur vi lät. Normalt hade hon tvärvägrat detta, men den gången sa hon med triumf i rösten: ”Bra pappa, sätt på så du får höra hur du låter.”
Det lät faktiskt inget trevligt i början… men sen hände det något. Jag ser fram emot att lyssna på den inspelningen. Men det får bli en annan dag.
Närvaro som gör något mjukare
När jag tänker tillbaka på den kvällen slår det mig hur lite som egentligen behövdes för att något skulle förändras mellan oss.
Inte rätt ord.
Inte smarta råd.
Ingen plan för hur vi skulle ”lösa” våra konflikter.
Bara ett tomt blad. En stunds närvaro. Och en vilja att lyssna utan att lägga något i vägen.
Det var då hon kunde höra något annat i mig. Och det var då jag kunde se henne tydligare än jag gjort på länge.
Deep listening handlar inte om att bli perfekt på att lyssna – det handlar om att skapa utrymme.
Och i det utrymmet kan relationer mjukna på sätt man inte riktigt kan förutse.
Det var i alla fall det som hände för oss den kvällen.
Och jag är tacksam att jag vågade prova.