Skulle jag skriva en lista på alla verk jag läst och alla människor som påverkat och
inspirerat mig så skulle den bli löjligt lång. När jag försöker resonera med mig själv
vilka som varit mest tongivande för mig så dyker flera namn upp.

De viktigaste just nu är:

 

a) Ernest Holmes (The Science of Mind)
a) Sydney Banks (Three Principles)
b) Marshal B. Rosenberg (Non Violent Communication)

 

Men en varsam varning.
Det är lätt att fastna för modeller, tankebyggen och olika livsåskådningar.

 

Men de kan samtidigt leda dig bort från dig själv.

Min filosofi – den korta versionen

Positiva känslor

 

Vänlighet. Varsamhet. Tacksamhet. Omtanke. Styrka. Värme. Förlåtande. Förståelse.

 

Om jag inte känner detta ofta så slösar jag bort min tid här.
Dessa saker behöver inte förklaras.
Känslan föregår alla förklaringar.
De ÄR förklaringen. Anledningen till att jag är här.

 Varför är DU här?

 

….den längre versionen

 

Hur kan jag veta om mina vingar bär? 

För det finns något inne i mig som vet.
Som vet vad som är bra och rätt för mig.
Detta vetande är min egen personliga guide – min enda riktiga lärare och mentor.

 

Fingret upptäcker sitt pekande

 

Det spelar därför mindre roll vad jag läser, vem jag lyssnar på.
För det jag lyssnar på är andras personliga guide.
Men det är min egen guide som till slut ändå väljer vad jag tar till mig och vad jag skjuter ifrån mig.

 

Men vem denna är, som tar till sig eller skjuter ifrån?

Det är den som jag behöver lära känna.
Andras filosofier är andras ensak – jag måste hitta min filosofi.

Och jag sätter ett stort värde på det som får mig att haja till.
Det som får mig att stanna upp och lyssna.
För det är då magin sker.

Min hållning / position

Jag utgår från det som går att erfara.
Det jag kan erfara är det jag kan känna.
Förklaringar kommer först efteråt.

Det vi faktiskt upplever och märker i livet utgör vår förståelse.
Tankar, teorier och modeller kan hjälpa oss att orientera oss,
men de är mer redskap – inte ersättningar för det levda.

Jag kan känna att jag har inget behov av ett slutet system eller färdiga svar.
Verkligheten är helt enkelt för stor för det. Och förståelse växer genom att
man inte vet och att man själv provar sig fram. Om en idé inte längre hjälper
mig, måste jag släppa den.

 

Att släppa idéer kan vara riktigt svårt. Särskilt om de känns sanna.
Men en idé får aldrig ersätta verkligheten.
De är lika olika som spegelbilden och föremålet som reflekteras.

 

Människor ser världen olika.
Det jag beskriver här är vad mina ögon bevittnar.
Hur mina ögon stöttat och utbildat mitt sätt att tänka. Mina tankar om tillvarons beskaffenhet.
Men ingen människa har mer tillgång till världen än någon annan.

 

Jag vet att jag inte känna andras upplevelser, men jag kan erkänna att deras erfarenhet är verklig för dem.
Detta behöver jag ha i åtanke, så dömande inte fördunklar mitt eget omdöme.

 

Tystnad och eftertanke har en enormt stor plats i mitt liv, även om jag inte alltid begriper det i stunden.
Jag tror också att det är något vi människor har mycket svårt för – att kunna betrakta och reflektera och undvika impulsen att analysera och tänka sönder saker och ting.

 

Därför är stillhet avgörande.
För det är genom stillhet jag kan höra.
Alla stora insikter som varit användbara och ibland avgörande för mig, har kommit från just denna ”plats”.
Från något inom som vet.
Något jag erfarit är att det talar ur stillhet, inte nödvändigtvis genom stillhet.

 

Samtidigt är dialog och språk nödvändiga.
Vissa tanketraditioner försöker förringa ord, andra ger dem supermänsklig kraft och förmåga.
Jag har bestämt mig för att det jag har bestämt mig för, formar min värld.
Det betyder att världen på något väldigt grundläggande vis utgår från mig.
Min värld följer mig.
När jag dör så dör min värld.

Men min hållning är ett förhållningssätt snarare än
en dogm: jag vill inte låsa in mig.
Inte låsa in mig i en modell, en teori, en övertygelse eller en sanning.
För jag ser vad som händer.

När jag låser in mig, blockerar jag inte
bara kontakten med andra, jag hindrar
samtidigt min egen utveckling.

 

Jag tänker därför inte säga till någon hur världen är beskaffad,
hur den måste vara, utan bara hur jag väljer att möta den – med respekt
för hur komplex den kan te sig och med respekt för att ingen har hela bilden.

 

Oavsett vad denne påstår.