Häromkvällen utbrast min fru ”Du verkar ju avsky kunskap!!!”.
Trots att vi var uppe i en hetsig diskussion så hann jag ändå känna efter innan jag svarade. ”Ja, du har helt rätt!!!”, sa jag och det kändes så skönt. Det som kändes skönt var för att jag kunde vara sann mot mig själv och utryckte vad jag innerst inne faktiskt känner om saken. Alltså inte bara vad jag tycker på ytan.
Men långt efter vår diskussion fallit i glömska så dröjer sig något kvar vid mig. Hur ställer jag mig egentligen till kunskap och varför avskyr jag den? Och då slog det mig, det är inte kunskapen i sig jag avskyr utan vad vi gör med den och vår närmast blinda dyrkan till den och de som förmodas besitta den. I många år har man talat om hur vi, åtminstone i i-länderna flyttats från industriålder in i informationsåldern. Den digitala revolutionen dagligen formligen badar oss i kopiösa mängder av information. Inte undra på att vi prisar information…och den som vet mest vinner…eller?
Något som det däremot inte talas så mycket om är visdom.
För mig är visdom att använda kunskap klokt. Visdom är att våga avstå att använda kunskap. Att använda kunskap oklokt är dårskap.
Så är vi visa eller är vi dåraktiga?
Ta ett ögonblick och stanna upp. Ställ frågan till dig själv och bli nyfiken på var svaret kommer ifrån. Kommer svaret från hjärtat, eller kommer det från huvudet? Vad du får för svar är inte så viktigt. Det som är viktigt är vad som händer i dig när du följer frågan. Oavsett vad du får för svar så väcker frågan en känsla, eller hur? Lyssna till den känslan…
Vad vill du att dina barn ska lära sig? Hur vill du att din omgivning ska uppfatta dig?
Något långt inne i oss vet redan svaret, eller hur…