”Det som kommer att ställa till det för dig är inte det du inte känner till, utan det som du är säker på.”
— Mark Twain
Trots att jag tycker att jag faktiskt vet hur något fungerar så verkar jag ibland glömma vad jag vet.
Har jag rätt att göra anspråk på att veta något om jag kan glömma det?
Det verkar som att kunna något mera handlar om i vilken utsträckning vi kommer ihåg vad vi vet. Och vad är det som händer när vi tycker att vi vet mer än någon annan?
Jag har lagt märke till att saker ser annorlunda ut beroende varifrån jag ser dem. Det spelar roll om jag exempelvis utforskar något från ett ickevetande kontra ett ”det här kan jag en hel del om”. En annan rolig sak jag märkt är att ju mer jag släpper mina tankar om att jag vet desto bättre blir mitt liv och mina relationer till både mig själv och andra. Du kan säkert känna igen dig om du drar dig till minnes den senaste gången du talade med någon och den du talade med redan vet allt du berättar. Sådana samtal tenderar att dränera snarare än att liva upp och visst kan det kännas som att det blir en distans mellan er när detta händer. Det finns många olika sätt att fundera på varför detta uppstår men det som jag i skrivande stund tycker är viktigt det är att kallt konstatera att detta faktiskt stämmer ganska väl överens med vad som händer i verkligheten.
En annan intressant reflektion över detta är vad som händer med vår relation med oss själva när vi tycker att vi vet något. Vad tycker vi om oss själva när vi tycker att vi vet allt?
Jag brukar ibland beskriva det som att när vi tycker att vi vet något så blir det som om vi drar en slöja över våra sinnen. Och ju hårdare vi håller fast vid vår ”sanning” desto tjockare blir slöjan och desto svårare blir det för oss att uppfatta verkligheten omkring oss. Vad får detta för konsekvens när det kommer till oss själva då? Jo, jag tror tamejtusan att vi blir minst lika outhärdliga att vara med som vi upplever andra som redan tror att de vet allt.
Min slutsats kring detta är:
- När någon tycker att de vet något så kan det skapa distans och dränera relationen
- När jag är i ett ickevetande kommer jag närmare andra
- När jag är i ett ickevetande så kommer jag närmare mig själv
Att lära sig något nytt verkar snarare handla om att släppa taget om något gammalt än att plocka in något mer, om du förstår vad jag menar. När jag smakar på detta så känns detta sant eftersom den som lär är ju alltid vårt konceptuella sinne (vår hjärna) men ju mer begrepp och koncept vi plockar upp, desto mer förvirring kan det skapa och desto svårare blir det för oss att se sanningen. Det ligger onekligen något i begreppet ”För att lära sig något nytt så underlättar det att för ett ögonblick glömma bort vad du redan vet.”
Ju mer jag funderar på det desto mer känns det som att jag genom att hålla fast vid mina idéer och övertygelser får svårare att se saker och ting klart. Och så fort jag vågar släppa taget så klarnar mitt sinne, och jag kan äntligen se saker och tings för vad de är, deras sanna natur. Ibland känner jag att lära sig något mer handlar om att minnas det jag redan vet.
Det är en fin distinktion på att veta något samt veta att man vet något.
Så överväg att släppa taget om det du klamrar dig fast vid på ytan, det kan hjälpa dig nå djupare in i din egen visdom.
”Om det tidigare var en tid för att lägga till saker i vårt sinne så är kanske tiden inne då vi istället ska ta bort saker.
Den som har modet att ta bort kommer att återgå till sin sanna natur.”
— Woo Myung