Har du lagt märke till att du har en röst i ditt huvud?
Vissa upplever det inte riktigt som en ”röst” i ordets egentliga bemärkelse utan den är mer formlös av naturen. Oavsett hur vi uppfattar den så är den där, inte sant? Likt en kommentator till våra liv. Om vi stannar upp för ett ögonblick och försöker tjuvlyssna så tystnar den ofta. Får den uppmärksamhet så ryggar den som ett skyggt djur undan. Visst är det märkligt? Och om vi släpper vår uppmärksamhet så kommer den fram ur gömmorna och börjar babbla:
”Just det, får inte glömma bort att testa lamporna till julgransbelysningen” eller
”Undrar om minstingen trivs på dagis nu” eller
”Det verkar som att projektet aldrig blir klart” eller
”Varför måste jag alltid hamna på ställen där det är så ostrukturerat.” eller
”Suck…När ska jag få tid att träna.”
Kan du se det? No röst – inga bekymmer. När den kommer fram ur gömmorna – bekymmer.
Men i samma ögonblick vi lägger märke till att det finns en röst i våra huvuden som aldrig slutar att prata så kan vi upptäcka något viktigt. Vi kan se att rösten och det vi kallar ”våra tankar” är samma sak men vi kan också se att vi och rösten är inte samma sak. Vi har förmågan att observera rösten vilket innebär att vi inte kan vara samma sak, eller hur?
Kan du höra rösten? Vad säger den? Låter det den säger bekant – likt ekon från ditt förflutna och din framtid?
Har du någonsin stannat upp och undrat varför det är så att du tar vissa tankar på allvar och förkastar andra? Hur kommer det sig att vissa har en tendens att ”fastna” som om de av naturen är ”klibbiga”. Och visst är det märkligt att de vi tar på allvar känns riktiga och verkliga? De vi gör till verkliga är de som utgör och styr våra liv, inte sant?
Jag undrar vad du skulle säga om jag berättade för dig att rösten i våra huvuden är inget annat än små stycken av energi som strömmar genom vårt medvetande.
Om nu tankar är ren energi som strömmar genom vårt medvetna, varför skänker vi överhuvudtaget trovärdighet till några alls? Det är väl ingen som tvingar oss….eller är det?
Rikta din uppmärksamhet till den där rösten, och inse att ditt sanna jag är den som kan uppfatta den.
När vi inser detta så kan det som tidigare varit hårt som flinta att börja lösas upp…
Rösten är sinnrik…den kommer att säga allt möjligt för att få tillbaka din uppmärksamhet och att du ska tro på den igen.
Den kanske säger ”Mmmm, upplösandet är bra.”
Den kanske säger ”Hmmm, det löser sig upp sig för långsamt.”
Den kanske säger ”Hjälp, det verkar som att upplösandet upphört och det går åt andra hållet istället.”
Den kanske säger ”Nu förstår jag hur livet fungerar.”
Den kanske säger ”Jag behöver mer. Jag undrar om det finns något sätt att snabba upp processen.”
Den kanske säger ”Jag är verkligen bra på det här.”
Den kanske säger ”Upplösandet är lycka.”
Den kanske säger ”Jag ska hjälpa andra människor att bli fria genom att dela mina insikter om upplösandet.”
Och så vidare…
Olika smaker. Vilseledande. Förvirrande. Listig. Byter skepnad hela tiden. Som ett försök att ”hacka” din existens, utan att för den skull mena något illa.
Oavsett vad du hör så kan du vara säker på detta:
Rösten är tankar.
När tankar fångar vår uppmärksamhet kallas det att tänka.
Och du behöver inte tro på något av det för du är den som besitter förmågan att tänka.
I grunden har endast ett fundamentalt val:
Antingen tror vi på rösten och förlorar oss i vad den säger eller så behåller vi vår mentala position som den som observerar rösten.