Välj en sida
Jag har hittat något viktigt. Många har funnit det före mig så det är varken något nytt eller unikt. Det enda unika är väl hur jag fann det, eller om det fann mig. Hur det än ligger till med den saken så har det förändrat mitt liv.

Det jag hittat hjälper mig att må bra trots att jag i stunder misströstar. Trots detta är jag ingalunda skyddad från att känna mig osäker eller bli sur eller förbannad över småsaker. När känslorna väl blåst förbi så ser jag att det alltid är just just småsaker jag upprörts av, med betoning på små. När mitt huvud klarnar från alla upprörda tankar så känner jag mig lite fånig över att jag skapat så mycket drama.

Jag kan också bli så översvallande lycklig när jag ser något som öppnar mitt hjärta och får mina ögon att tåras. Jag blir fortfarande häpen när jag kommer till sans och märker att det jag tittat på är en helt vanlig björk. Ni som känner mig eller läser det jag skriver tror jag förstår att jag varit med om något som berört mig. Det har förändrat mitt liv på så många sätt att jag sällan vet hur jag skulle kunna beskriva det för att ge det rättvisa, min mun känns liksom inte tillräckligt stor. På sätt och vis så handlar mycket om det jag vill skriva här om just det. Hur vi beskriver det obeskrivbara och hur lätt det är att förtrollas av det vi hör.

Det närmaste jag kan säga är att jag känner mig fri, fri att vara i livet och inte bekymra mig vad andra tycker om mig och det jag gör. Och det känns som att komma “hem”. Ni vet känslan, man kan slappna av, knäppa upp livremmen och sätta på sig det mjukaste och skönaste man kan tänka sig utan att behöva fundera på omvärldens reaktioner.

Men jag kastas fortfarande mellan lycka och olycka. Ibland går jag flera dagar, veckor utan att jag känner mig nämnvärt påverkad av dåliga känslor men oftast så åker jag lite berg- och dalbana på daglig basis. Den stora skillnaden är att jag inte längre oroar mig för att det är så. För jag vet att inga tillstånd är beständiga, så oavsett hur jag har det så kommer det snart att ändras. Det har det alltid gjort.

Min befrielse har kommit från att jag fått en glimt av vad det är för principer som styr våra upplevelser och därmed våra liv. Jag brukar ibland säga att denna insikt räddat mitt liv trots att jag inte visste att mitt liv behövde räddas. Den hjälpte mig att ta mig ur ett fängelse som jag inte ens själv kunde se. Andra i min omgivning har ibland försökt tipsa mig om ”förbättringsmöjligheter” kring min person och idag är jag dessutom helt säker på att de förmodligen sade det rätt upp i mitt ansikte, utan att jag inte hörde ett enda ljud av vad de sade. Jag tror att min stolthet och skam gjorde att jag inte hörde ett enda ord. Tänk om jag bara hade lyssnat. Då hade jag kanske sluppit massor av svårigheter. Fast å andra sidan, då hade jag inte varit den jag är idag.

De Tre Principerna

Vad många inte känner till är att finns en “förståelse” som gör att du inte längre behöver jobba på att tänka ”rätt” eller göra saker för att må bra. Denna förståelse upptäcktes av en enkel man som hette Sydney Banks i början av 70-talet och kallas The Three Principles (De Tre Principerna). Han “fann” tre principer som tillsammans skapar våra upplevelser, alla våra upplevelser. Och han fann även i takt med att han fördjupade sin förståelse för hur de fungerar, desto bättre blev hans liv.

Min förståelse för De Tre Principerna och hur vi människor använder dem till att skapa våra upplevelser av livet har gjort att jag idag har en helt ny relation till vad jag känner. De har också hjälpt mig att förstå att det där med att vara mänsklig i praktiken bl a innebär att vi lever i vår tolkning av världen. Att inse detta har hjälpt mig att förstå att jag inte behöver ta något jag tänker på allvar därför att oavsett vad det än är, så är jag 100 % säker på att jag på något sätt förvrängt ”sanningen”. I praktiken så funkar det litet så här:

Vi lever alltid i våra tankar om den riktiga världen, inte i den riktiga världen.

När jag är upprörd så kommer känslan från att jag tänkt upprörda tankar på samma sätt som mär jag är glad så kommer glädjen från att jag tänkt glada tankar. Eftersom känslor skapas inuti mig så blir det lite knas att försöka få ordning på dem genom att ändra på något utanför mig, som t ex skaffa ett bättre jobb eller vänner som förstår mig bättre.

Jag har sedan barnsben fått lära mig att tro att trots att mina känslor kommer inifrån så är det alltid något i min omgivning som är skyldig till dem. Men med min nya förståelse så har jag insett att jag inte kan känna utan att tänka. Prova själv att bli arg utan att tänka på något som gör dig arg. Det är stört omöjligt att känna utan att tänka. Det som kan göra detta faktum svårt att acceptera är att vi sällan är medvetna vad vi tänker på.

Ett bra sätt att träna på detta är att stanna och lyssna på sina tankar. Om du aldrig har gjort det så kan det kännas lite ovant i början. Men prova gärna, du kommer kanske att bli förvånad över vad som dyker upp. Lek sedan med idén om att du lever i känslan av vad du tänker.

För mig var det till en början var det inte helt lätt att köpa att jag lever i känslan av mina tankar, och inte i världen. Det tog ett tag, men när väl mitt motstånd mot detta faktum väl börjat smälta så hände det något och detta har förändrat mig i grunden. Det funkar lite som att så fort jag ”fångar” mig själv känna obehag så händer något som återställer mitt humör till något mer rofyllt. Det verkar nästan som vårt psyke har en återställningsmekanism, en sorts factory reset. På samma sätt som när vi lär oss att dra undan handen från en varm kokplatta så börjar jag må bättre så snart jag insett att det är jag själv som orsakar mitt obehag.

Att känna mening

Jag har också insett att det inte finns ett syfte med mitt liv, åtminstone inget som jag förstår. Jag kan däremot känna mitt syfte. Inte alltid, men åtminstone tillräckligt ofta så jag inte tappar riktningen helt när jag ibland kastas in för en åktur i livets torktumlare. Jag är ok med detta och jag förstår också att om det inte finns något syfte så kan det därför inte finnas något mål att nå fram till. Detta har till slut gjort att jag insett att om det inte finns något mål så är det väl lika bra att lära sig att njuta där man är.

Visst är det bra märkligt…livet alltså. Vi vandrar alla omkring på denna planet, denna till synes obetydliga himlakropp i ett universum så ofantligt att vi som individer i jämförelse inte kan bli annat är närmast obetydliga. När man stannar upp som vi ibland gör och tänker på det så är det inte så konstigt att tankar som “vad är det för vits egentligen” och “vad är det egentligen meningen att jag ska göra” dyker upp. Det är heller inte svårt att förstå att sådana tankar kan ge oss en känsla av uppgivenhet och hopplöshet. I det gigantiska kosmos så känner vi oss alla litet små, litet ensamma.

Jag tror att det är just detta som gör att vi är så upptagna med att nå någonstans, med att skapa mål och nå våra drömmar. Det hjälper oss att känna oss mindre obetydliga.

Det verkar heller inte spela någon roll vad det är för mål vi sätter upp. De kan vara riktade mot objekt (prylar) eller samhällspositioner (karriärer) men det kan lika gärna gälla mer mjuka och personliga mål som att bli mer balanserad, utveckla sin självkänsla, bli snällare mot andra osv. Jag tror att målen till syvende och sist handlar om ge oss en känsla av att vi betyder något, att vårt liv har ett syfte, en mening.

För vad är ett liv utan syfte? Men tänk om det inte finns någon mening med våra liv. Om vi sätter oss och med våra hjärnor försöker greppa vad livet går ut på så kommer vi att misslyckas . Du kan inte greppa vad livet går ut på med din hjärna, därför att den riktiga världen inte går att uppleva i våra hjärnor, våra hjärnor bygger ju en egen bild av världen. Att använda hjärnan till att förstå vad livet går ut på blir därför lite som att bita sig själv i tänderna.

För att tillfullo inse vad jag menar behöver du nämligen använda ett annat sinne, ett sinne som är kraftigt underskattat i vår intellektdrivna del av världen, och det är att känna. Är det en sak jag är något sånär säker på så är det här med att känna, det är inget vi gör med våra hjärnor. För att du ska förstå innebörden av vad jag försöker säga och menar så behöver du nämligen låta din hjärna vara ifred.

På samma sätt som du behöver sluta prata för att höra vad andra säger på samma sätt som du behöver sluta tänka för att finna vad livet går ut på.

Orden trollar bort verkligheten

Saken är den att de flesta människor aldrig är i kontakt med verkligheten. De förvirrar nämligen verkligheten som den är med hur de tänker om den, vilket i sin tur bestämmer hur de talar om den och beskriver den för både sig själva och andra. Ett annat sätt att tala om det är att vi inte upplever världen objektivt utan att vi alltid är i en subjektiv bild av den.

Så länge vi möter vår omgivning med vårt intellekt så kommer vi att missa poängen.

Om du föreställer dig den riktiga världen som två sidor på ett mynt. På ena sidan av myntet har vi den riktiga världen och på andra sidan av myntet har vi ett fantastiskt utvecklat system med symboler som vi använder för att beskriva den. Med “beskriva världen” så syftar jag både på hur vi berättar för andra men också hur vi hela tiden berättar för oss själva om vad som pågår. Ni vet den där ständiga rösten i våra huvuden som i nästan varje vaket ögonblick, vare sig vi vill eller inte kommenterar och beskriver vad som hela tiden händer. Detta system av symboler är praktiskt men har också varit en ovärderlig del hos alla civilisationer som ett sätt att utbyta information och kommunicera med varandra. Jag talar alltså om det som vi i dagligt tal kallar vårt språk. Trots dess förträfflighet så är det just språket som i högsta grad delaktigt till att vi delvis lever i en stor missuppfattning. Saken är att vi under så lång tid influerats av vårt språk att vi glömt att språket är ett instrument som endast beskriver verkligheten, och ska inte förväxlas med den riktiga världen. Man kan säga att vårt språk som bäst ger oss något som närmast kan beskrivas som andrahandsinformation men oftast så är våra beskrivningar av våra upplevelser så färgade av våra tankar och känslor att vi knappt ens kommer i närheten av verkligheten.

Det är i sig inget fel med andrahandsinformation. Den kan vara mycket värdefull om vi handskas med den på rätt sätt, dvs att vi förstår att det är andrahandsinformation.

Jag kommer att tänka på en historia från när jag var liten som löd något i stil med att man inte såg skogen för att alla träd var i vägen. Det ungefär samma sak med oss när det gäller att uppfatta vad som egentligen är på gång. Våra tankar och känslor ställer sig ständigt i vägen för oss och hindrar oss från att uppleva världen på samma sätt som träden i historien hindrar oss att se skogen. Vi har lika lite chans att uppleva en härlig skog om vi fokuserar på alla träd som vi har att uppleva världen om vi fokuserar på våra tankar om den.

Det här är ett av våra största hinder för vår lycka och välmående. Nämligen att våra tankar och dess ständiga följeslagare känslorna är det enda som hindrar oss att uppleva världen som den är. Visste du t ex att det är dina tankar som skapar dina känslor? Många talar om att de vill uppnå lycka men det jag egentligen tror de menar är att de vill ha ett lugnt och rofyllt liv.

Varför inte börja här och nu?

De flesta människor känner till att det bästa sättet att njuta av livet är att vara i något som vi kallar nuet. Min bästa förklaring till varför vi mår så bra i nuet är att vi då upplever vi den verkliga världen utan våra tvångsmässiga tankar om den. Vi liksom ser klart och tydligt. I nuet är vi i harmoni med oss själva och hela vår omgivning, från våra närmsta vänner och familj till blomman på ängen som vi varken kan artbestämma eller vet det latinska namnet på. För mig innebär att vara i harmoni eller samklang med att vi inte stör den naturliga ordningen i saker och ting. Vi är avslappnat vakna och kan vara med vår omgivning utan att impulsivt behöva reagera med eller mot den. Som rofyllda betraktare av livet istället för överaktiva tillstökare av ordningen.

En glad nyhet är att man inte behöver göra något för att vara i nuet. Det går liksom inte att hjälpa att vara i nuet, du är ju i nuet hela tiden. Men hur kommer det sig då att så många av oss har så svårt att vara i det? Jo, det är för att vi inte kan sluta tänka.

Det är allmänt känt att ett stillat sinne är i ro och ett upptaget sinne skapar kaos i våra liv. Vi har också insett att vi inte kan göra något för att sluta tänka och därför har flera insett att man genom att vara medveten om vad man tänker så kan man liksom jobba med att se saker från en positiva sida, något som modernt kallas positiv psykologi. Men faktumet är att positiv psykologi har en fundamental brist. Om du behöver tänka positivt om något så betyder detta att du redan tänkt något negativt. Dvs, ”skadan” är redan skedd och det är därför man får arbeta hårt för att vända negativa tankemönster till positiva. Att leva ett liv och ständigt kämpa emot invanda mönster och tvinga oss till “positiva” tankar om det som händer oss är utmattande vilket jag tror är en av anledningarna till varför så många nuförtiden blir utbrända, drabbas av utmattningssyndrom eller andra mentala otyg som t ex stress, oro, ängslan, ångest och depression.

Vad du behöver förstå är att det är det du GÖR som tar dig ifrån nuet. Det finns således inget du kan GÖRA för att vara mer i nuet. Det handlar snarare om något så enkelt som att du ska SLUTA göra. Och det här är tufft för vårt västerländska sinne att förstå och greppa eftersom vi är traditionellt vana vid att göra saker. I österländska traditioner så har de inga problem med att förstå detta. Många läror talar därför om att vägen till befrielse från vårt tvångsmässiga tänkande sker genom ett sorts ickeagerande, något som inom taoismen benämns som wu-wei. De talar om att sluta störa den naturliga ordningen och lämna världen ifred. Man kan man läsa strofer som “Mästaren gör inget, ändå blir inget ogjort.” För mig verkar det som att vi i vår kultur verkar vara besatta av rörelse, vi tror att för att nå något så måste vi göra något, skapa rörelse mot det. Det har aldrig slagit oss att det är kanske just vår besatthet av rörelse som ÄR orsaken till våra bekymmer. Lugnet och lyckan vi alla letar efter finns redan djupt inne i oss själva. Så på sätt och vis så kan vi fortsätta att röra oss men vi bör ge större akt i vilken riktning vi rör oss. Det du letar finns inte utanför dig, det har aldrig funnit där och kommer aldrig att finnas där.

Författaren Gary Zukav illustrerar detta genom sin historia:

The Creator gathered all of creation and said, ”I want to hide something from the humans until they are ready for it. It is the realization that… they create their own reality.”

The eagle said, ”Give it to me, I will take it to the moon.”

The Creator said, ”No. One day they will go there and find it.”

The salmon said, ”I will hide it on the bottom of the ocean.”

”No. They will go there, too.”

The buffalo said, ”I will bury it on the great plains.”

The Creator said, ”They will cut into the skin of the earth and find it even there.”

Then Grandmother Mole, who lives in the breast of Mother Earth, and who has no physical eyes but sees with spiritual eyes, said, ”Put it inside them.” [ for that is the last place they will look.]

And the Creator said, ”It is done.”

Vägen till vårt inre är att vakna upp till faktumet att du lever i en subjektiv version av världen, som på sätt och vis inte skiljer sig från en påhittat värld. Den är verklig i den kontext att världen består “något” som hela tiden rör sig och ändras. Men så fort vi försöker beskriva detta något och dess ständiga förändring, dvs klä det i symboler och ord, så går innebörden förlorad. Det vi så gärna vill klä i ord tillåter sig inte att bli reducerat till mänskliga symboler och ord. Ord kan endast ge oss koncept och idéer men världen är varken ett koncept eller en idé. Därför är alla försök att klä den i ord meningslöst. Ingen kan därför säga vad den är utan du måste själv få en glimt av den. Det verkar som det snabbaste sättet att själv nå insikt i vad som ej kan kläs i ord är att tillbringa tid men någon som du tror har upplevt det själv.

Svaret ligger alltid i känslan, bortom alla ord, koncept och idéer.

The purpose of a fishtrap

Is to catch fish,

And when the fish are caught

The trap is forgotten.

The purpose of words

is to convey ideas.

When the ideas are grasped

The words are forgotten. 

Vad den verkliga världen egentligen är kan egentligen ingen av oss göra anspråk på att veta. Hur ofta förväxlar vi t ex inte vår förmåga att veta vad saker heter med verklig kunskap. Att veta vad saker och ting heter är ett sätt att tänka på som härstammar från olika modeller och tankesätt som historisk genomsyrat vår kultur och historia från Descartes dualism till Isac Newtons modeller där stora tänkare som grundprincip delat upp saker och ting för att förstå dem bättre. Man har med bl a dessa herrar som anförare trott att hela universum är som en enorm maskin, det s k mekanistiska synsättet. Detta sätt att tänka har haft en så stor dominans att den blivit en de facto-standard i hur vi beskriver verkligheten. Problemet med denna världsåskådning är att den lagt grunden för att vi tror att alla ting i universum är separerat, åtskilt. Denna separation är även starkt rotad i vårt språk där vi genom att vi namnger saker så skapar vi illusionen att de är skilda från varandra.

Vi kan illustrera detta med ett enkelt exempel genom att be någon visa vart dennes hals slutar och huvud börjar. Var halsen slutar och huvudet börjar går inte att ge ett korrekt svar på för de helt enkelt inte är inte separata objekt. Vet t ex stjärnorna om att de ingår i en konstellation eller i en galax? Om du dröjer kvar vid denna tanke och funderar på andra typer av gränser så märker du samma fenomen. Det är för att gränser endast är koncept som existerar i det mänskliga sinnet på samma sätt som “huvud” och “hals”. Det finns inget i verkligheten som är en gräns utan gräns är något människan uppfunnit med hänsyn till dialog, inte för att korrekt beskriva världen. Man måste ändå erkänna att vi vunnit mycket på att namnge saker. Men tack vare detta sätt att tänka så känner vi oss i grund och botten separerade från varandra och vår omgivning och detta skapar en enorm förvirring i våra liv.

På många håll i världen börjar den mekanistiska världsuppfattningen att luckras upp något som med stor sannolikhet kommer att ge nya spännande upptäckter. Som fysikern och matematikern Sir James Jeans sade:

“The stream of knowledge is heading toward a non-mechanical reality; the universe begins to look more like a great thought than like a great machine. Mind no longer appears to be an accidental intruder into the realm of matter, we ought rather hail it as the creator and governor of the realm of matter.”

Ok, så hur kommer vi då tillrätta med att börja uppleva och leva i världen som den är utan våra tolkningar av den?

Guatamas (Buddhas) uppvaknande kom när han slutade anstränga sig. Han hade fått lära sig att för att uppnå upplysning så behövde han titta inom sig själv. Och när han ansträngde sig för att ”titta inom sig” så fann han bara sin egen ansträngning. Och med detta så var han fri.

Det finns många vägar till sanningen. Jag har funnit min genom De Tre Principerna, Taoismen och Zen. Hur du finner din väg är din resa men en bra början är att börja att lyssna på din magkänsla eller ditt hjärta.

Med all värme 🙂