Vi kan inte vara någon annanstans än i nuet – en artikel om hur vi skapar vår framtid och vårt förflutna

En man kommer att förbli fångad i ett olåst rum så länge han inte inser att dörren inte öppnas utåt, utan inåt.

Som så många gånger tidigare så har jag hamnat vid datorn med en känsla av att vilja skriva något. Men denna gång är det litet annorlunda. Allt blir bara fult, taktlöst eller är så himla upprepande att jag är beredd att gå därifrån.

Vad är vitsen med allt detta skrivande egentligen, tänker jag? Jag känner väl igen den tanken men det var ett tag sedan den var på besök. Vad är det för vits, jag säger väl samma sak om och om igen. Samtidigt som jag känner mig som en papegoja som endast kan upprepa några enstaka fraser undrar jag om det verkligen stämmer, att jag upprepar mig.

En ny tanke tar form – hur mycket ”mig” är det egentligen som skriver?

Jag tittar upp på det jag precis skrivit.
Var kommer alla orden ifrån? Jag stannar upp och lyssnar….
Jag blir varse en bil utanför men inuti är det tyst. Det är förvisso inget nytt att när jag riktar uppmärksamheten inåt så brukar jag mest finna tystnad. Tankeprocessen stannar liksom av.

Jag kommer att tänka på en övning som jag ibland brukar göra med människor jag arbetar med. Jag ber dem föreställa sig att de är en katt och att de tålmodigt sitter och väntar utanför musens hål i väggen. Sen ber jag dem föreställa sig att musen de väntar är nästa tanke och att de ska försöka fånga nästa tanke och berätta för mig vad den innehåller.

Svaret på vart ord kommer ifrån ekar ur tystnaden.

En av de mest spännande idéer och koncept som jag tidigare gillade att tala om handlar om minnen och hur vi tänker om våra minnen. Jag minns att jag efter mitt skifte började lägga märke till något som jag inte sett förut. Jag såg att när vi återkallar minnen av saker som på ett eller annat sätt är kopplade till känslotillstånd så verkar det som vi inte bara återkallar informationen, alltså själva händelsen. Oftast så återupplever vi också händelsen rent känslomässigt. Detta fick mig att undra. Kan vi verkligen lagra en känsla eller dyker känslan upp först när vi tänkt minnet?

Jag såg också att vi ofta tror att den obehagliga känslan kommer från minnet. Det är svårt för oss att se att vi kan också skapa lika mycket obehag genom att vi försöker tränga undan minnet, eller att vi på något sätt känner skam över det som hänt. Tänk om det inte är minnet som känns utan snarare vad vi i stunden tycker och tänker om vad vi plockat fram.

Att hämta informationen kan ju vara ganska behändigt men att återkalla eller skapa nya obehagliga känslor verkar inte alls lika praktiskt. Då mår vi ju dåligt en gång till, som om den första gången inte räckte.

Om vi nu vänder på tidsaxeln och tar en titt på hur vi gör med framtiden så kan vi se att vad vi egentligen sysslar med är att vi hittar på en framtid som inte existerar och sedan upplever vi känslan av den framtid vi hittat på. Gör vi inte samma sak med framtiden som med baktiden (dåtiden)? Det enda undantaget är att i baktiden kan vi med ganska stor sannolikhet se vad som faktiskt har hänt medan med framtiden är det ren fantasi vi sysslar med.

Men det vi kan upptäcka är att det förflutna såväl som framtiden är endast en tanke som vi bär genom tiden i våra huvuden.

Jag minns en metafor som jag hörde Alan Watts berätta som beskriver detta. Tänk er en båt som rör sig på en flod. Tittar man bakom båten så ser man svallvågorna som båten skapat under sin framfart. Genom dessa svallvågor så kan man se vart båten har varit.

På samma sätt som denna metafor så talar människor om det de varit med om, sitt förflutna. Är det svallvågorna som skapar båten eller är det båten som skapar svallvågorna?

Vi talar som att vårt förflutna skapar nuet när det i själva verket är i nuet som det förflutna skapas.

Det enda som existerar är detta ögonblick, eller hur? Så varför förstöra detta underbara ögonblick med något som inte existerar?

Till vi inser att det enda som existerar är nuet kommer vi vara fångade i känslan av en framtid som aldrig kommer eller i ett förflutet som slutat existera.