Tänk om det vi kallar verklighet är en illusion?

Många människor känner igen filmmetaforen. Den används normalt för att beskriva mänsklig uppfattning och perception. I metaforen finner vi en person som sitter i en biograf och denne befinner sig i ett av två olika tillstånd.
Antingen är besökaren fullständigt uppslukad av filmen som utspelar sig på duken (filmen i metaforen är personens tankar och känslor) eller så är personen medveten om att det den ser och upplever ”bara” är en film.

Dessa två sätt kan beskrivas som människors olika sätt att uppfatta saker och ting – de kan liknas vid våra mentala driftlägen eller sätt-att-se-på-saker-och-ting. Varje driftläge kommer med helt olika synsätt. Man brukar vanligtvis namnge dessa synsätt som ”illusion” eller ”verkligheten”. Där illusionen representerar att förlora sig i filmen medan verkligheten representerar att intuitivt vara medveten om att det man ser är en illusion.

I mitt arbete och genom egen observation av mig själv har jag noterat några saker som de flesta jag talat med känner igen sig i:

• Alla känner igen och erkänner dessa två driftlägen.
• Vi kan endast vara i ett driftläge i taget.
• Vi har ingen medveten kontroll över när vi ”hoppar” mellan dessa lägen.
• Skiftet mellan lägena sker spontant och helt av sig själv.
• Respektive driftläges sätt att uppfatta saker och ting känns både högst verkligt och korrekt.

När jag läser eller lyssnar på de som talar om ämnen som rör självuppfattning och jaget så verkar det finnas en överenskommelse att ett av dessa driftlägen är en illusion varpå den andra inte är det. Att illusionen representerar något falsk och verkligheten står för något äkta.

Efter som jag i djupet av mitt hjärta känner att allt är precis som det ska är jag inte ute efter att försöka bevisa att det är något fel i att dela upp dessa sätt att se på saker och ting.

Det finns emellertid en sak jag vill lyfta fram och det är att innan vi accepterar att något är falskt (illusion) och det andra äkta (verklighet) kanske vi ska se vad vi har för bevis för att göra sådana distinktioner och påståenden. När vi tittar närmare på detta fenomen så inser vi att när det kommer till mänsklig uppfattning och perception så har vi inget annat att utgå ifrån än vår egen upplevelse.

Jag anser att tillskriva det ena synsättet mer verkligt än det andra saknar helt grund i vår upplevelse. För även om vi exempelvis gör anspråk på att vi har ”sett” verkligheten så är vi ute på tunn is. För hur kan vi vara säkra på att det vi såg och upplevde var ”Verkligheten”? Eftersom vi kan vittna om att vi bägge synsätten existerar kan man undra varför vi envisas med att kalla ett av synsätten en illusion, alltså något falskt?

Varför jag tar upp detta är för att belysa att om vi kallar ett synsätt en illusion så ger det oss intrycket att ett av dem är felaktigt och vi kan då får för oss att börja arbeta på att få bort den som är falsk. Vi kan både få för oss att få bort den från oss själva men också från andra människor…(känner du ingen tongångerna?).

Men till att börja med behöver vi ställa oss frågan om det finns en falsk perception eller synsätt. Alla människor har ju möjligheten och förmågan att operera från bägge. Att kalla ett av dem falskt skulle kunna vara motsvarigheten av att anklaga ett rovdjurs jaktinstinkt för falsk. Eller att tycka att äppelsmaken i ett äpple är falsk.

The enda som är värt namnet illusion här är vår IDÉ att det ena driftlägets sätt att se på saker är mer verkligt än det andra.

Jag kan verkligen förstå att det skapas mycket lidande, både på en individuell nivå såväl som i en global skala, om en hel världs population mestadels opererar från att vara uppslukade av sina tankar och känslor och inte ser att de fastnat i detta driftläge. Men samtidigt så kan detta vara precis som det ska vara just nu. Bara för att det är så just nu behöver det inte vara så imorgon, eller i nästa ögonblick.

Om något kan göra anspråk på att vara VERKLIGT så kvalificerar sig den nuvarande situationen, i just detta ögonblick ganska högt.