Välj en sida

Sanningen har många skepnader. Läraren kan vara någon som dyker upp i ditt liv, ett föremål eller en händelse. Precis som med kärleken så dyker den oftast upp när vi slutat leta. Märkligt nog är den alltid perfekt klädd för ändamålet.

Rubriken till denna artikel är hämtad ur buddhismen och den kan också läsas “när vi är redo, så ser vi”. Betyder detta att läraren och sanningen den pekar till alltid är hos oss ? Om du tänker att den snarare dyker upp när vi är redo så kan det vara spännande att leka med frågan ”vart dyker den upp ifrån?”

När är vi egentligen redo? För mig så tror det handlar om vad som sker när vi släpper våra fixeringar hur saker och ting är och vilar i att vara med oss själva. Vi liksom släpper ålderns stelhet och mjuknar upp, vi blir lite flexiblare och låter saker komma in i vårt sinne som vi kanske inte släpper in i vanliga fall.

Det som varit värdefullt för mig är att inse att det ligger tydligen i vår natur att på samma sätt som vattendroppar väljer olika vägar när de rinner nedför en ruta, så är även vi i vår natur lika oförutsägbara och flytande. Oavsett vad du hört andra säga till dig, och kanske vad du själv intalat dig så är ingen av oss är stöpta i en form, dömda att för evigt vara och göra på ett visst sätt. Jag tror att vår sanna natur är en del som vi varken kan se och höra på det sätt vi är vana att se och höra på. Det jag talar om är något de flesta kända läror har talat om detta sedan urminnes tiden men de har alla olika namn för det. T o m vetenskapen har funnit detta tack vare den ”mystiska” kvantmekaniken där den påstådda fadern myntade:

All matter originates and exists only by virtue of a force… We must assume behind this force the existence of a conscious and intelligent Mind. This Mind is the matrix of all matter.
— Max Planck

Det räcker med en liten glimt

När vi förnimmer eller får en känsla av stillheten så känns det som att komma hem. Att komma hem till sig själv. I den känslan så blir saker lite mindre viktiga. Vi inser att vi inte behöver något speciellt för att vara ok. Och ju mer vi stannar i den känslan, desto mindre känner vi att vi inte behöver göra något mer…alls.

Vår väg framåt har aldrig varit tydligare, och det roliga är att vi inser att vi kanske inte ens behöver en väg för att må bra. Och visst känns det konstigt, nästan lite skavande när vi smakar på något så ovanligt som att vara bekväma utan att ha den blekaste aning om vart vi är på väg. Det kanske inte finns någons annanstans vi behöver vara eller så har vi redan kommit fram.

När vi till slut inser att dörren till vårt innersta faktiskt öppnas inåt, är vårt sökande äntligen över.