Välj en sida

När en av mina vänner föreläste för ett tag sedan så berättade han en historia som jag gärna vill återge.

Han började med att beskriva att han har en tendens att bli upprörd för andra medtrafikanters ”osportsliga” beteenden i trafiken. Hans arbete innebär en hel del bilkörning och på väg till något av sina möten så fastnade han i stockholmstrafiken. Han sitter i sina tankar när han plötsligt lägger märke till hur en medtrafikant i en annan bil gör en ”fuling” genom en att överträda den så kallade blixtlås-principen, ni vet den med varannan bil.

När detta sker blir min vän så rasande att han hänger sig på tutan och vrålar ut sin irritation. Men lika snabbt som han tänder till så släpper han plötsligt tutan och lutar sig tillbaka och tänker ”Men vad är det jag gör?”, och han börjar nästan skratta åt sin reaktion. Föraren i bilen framför både tutar och börjar bromsa för att förtydliga sitt missnöje så skickar denne även upp fingret flera gånger för att uttrycka sitt ogillande. Min vän fortsätter att berätta att han ser vad föraren framför honom håller på med men i sin återvunna kontroll är han mer nyfiken på sin egen reaktion än den andres.

”Vad var det som hände med mig egentligen och hur kom det sig att det hände?”, frågar han sig.

 

Vem är det egentligen som sitter bakom ratten?

Min väns historia som säkert många kan känna igen sig i pekar på något väldigt viktigt om oss själva. Något som vi nog alla kan känna igen oss i men som inte alltid är så självklart för oss.

Och det är att det verkar som vi inte alltid har kontrollen över oss själva.

Om vi tar min väns historia så skulle man lika gärna kunna tolka det som att han tillfälligt blev besatt av ett annat väsen. Att det var någon annan som styrde hans reaktion, t o m hans tankar verkar inte vara hans egna. I situationen han beskriver är det lite som Dr: Jekyll och Mr. Hyde…och det är här det börjar bli intressant.

Av historien ovan kan man dra vissa slutsatser men den skapar även några mycket intressanta frågor. Det verkar som vissa av våra reaktioner sker utanför vår egen kontroll.

  • Vem eller kanske vad är det som har kontrollen?
  • Var tar ”vi” vägen när vi tappar kontrollen?

För att vi ska kunna förstå det vi upplever som ”kontroll” så behöver vi veta mer.

I situationen som min vän beskrev så framstår det att det är väldigt tydligt för honom när han har kontrollen och när han tappade den. Detta blev dock inte tydligt för honom förrän efteråt, förrän han återfått den kontrollen. Hans beskrivning gör att tankarnas kan dras till förhållandet mellan att sova och vara vaken. Att när vi sover så är det svårt för oss att veta att vi sover. Det är inte förrän vi vaknat som vi förstår att vi sovit.

Om vi nu riktar vår uppmärksamhet till föraren i den andra bilen. Enligt min vän så kunde han fortfarande långt efter situationen, se hur den andra föraren fortfarande kunde tuta och peka finger och bete sig ”ilsket”. Den andra föraren verkar fortfarande vara inne i sin upplevelse.

Denne kommer säkert att senare berätta om ”idioten” i trafiken och hans kanske utvecklar eller förstärker din övertygelse om hur många som inte ”kan köra bil” i stan osv. Med tanke på hans reaktion så är sannolikheten stor att han redan hade denna övertygelse inom sig. Och genom min väns agerande så fick han bara mer ”bevis”.

Man kan fråga sig om den andra föraren någonsin kommer att lämna upplevelsen bakom sig på riktigt.

Från historien kan man utläsa att bägge förarna reagerade. Som ordet pekar till så upprepade de alltså en tidigare handling. De re-agerade. När vi reagerar så återupprepar vi alltså tidigare inlärda handlingsmönster.

 

Essens och personlighet

Jag skulle vilja tala lite till vad som händer i den här historien och det jag kommer att skriva om här är det inte så många som talar om men det kan vara av stor betydelse för vår livskvalitet.

För att vi ska förstå vad som hände min vän så behöver vi inse något. Och det är att vi har två olika sätta att operera ifrån, vi kan säga att en människa är essens och personlighet – som två sidor av samma mynt.

En människas essens är det enda som tillhör henne.
Vår personlighet är däremot inte vår egen. Den tillhör inte oss därför att vi har erhållit den utifrån. I vår personlighet så inkluderar vi allt känner till som vi fått antingen genom inlärning och reflektion. Det gäller alla intryck vi hämtat in som vi bär med oss i ord, som minnen, hur vi rör oss såväl som känslor vi lärt oss genom imitation av andra osv.

Om vi tittar på ett litet barn så är det sig själv, utan personlighet. Barnet är essens, och dess begär, smaker, vad denne gillar och ogillar reflekterar detta tillstånd. Vi talar ibland att våra små barn är si och så som om det är deras personlighet vi talar om men det är inte riktigt samma sak.

Det är inte förrän barnet utsätts för utbildning och uppfostran som denne börjar utveckla det som jag kallar en personlighet. En personlighet som delvis formas av avsiktliga influenser från omgivningen och delvis från barnets ofrivilliga förmåga att härma dem.

Observera att jag skriver att barnet utvecklar en personlighet och inte sin personlighet. Ser ni skillnaden?

Vår essens representerar vår sanna natur medan personligheten vi antagit är falsk. I takt med att personligheten utvecklas halkar vår essens gradvis in i bakgrunden till den inte längre framträder lika tydligt. Till slut blir den som ett ovanligt och skyggt djur som sällan syns och som håller sig i den skuggiga utkanten av vårt medvetande. Det är vanligt förekommande att en persons essens slutar att utvecklas redan vid väldigt tidig ålder och att aldrig någonsin utvecklas vidare.

Det gör att vi kan träffa på vuxna människor som både är intellektuella och högutbildade men har essens som hos en 6-åring. Med detta menar jag att allt vi ser hos dem är endast personligheten, alltså det som inte tillhör dem.

Har du inte någon gång tyckt det var lite underligt hur respektabla människor i högt uppsatta samhällspositioner kan bete sig som barnungar? Det är ju inte ovanligt att saker som ”pajkastning” och ”sandlådeleks”-metaforer används när man hänvisar till konflikter mellan vuxna människor. Och gräver lite i vår egen konflikthantering hemma så kan vi nog skönja liknande tendenser, eller hur?

Tecken på vår själsliga omognad, vår undertryckta essens och den starka dominansen av personligheten finns överallt men det är så vanligt förekommande att vi inte ens lägger märke till det.

När vi utvecklar vår essens så blir vi mer ”oss själva” och vi enar våra tankar, känslor och handlingar så att de blir ett uttryck av oss, vår essens, inte vår personlighet. Man kan säga att vårt sanna jag, vår individualitet, kan endast utvecklas och uttryckas från vår essens.

 

Vad kan vi göra för att bryta personlighetens dominans?

Innan man kan ändra något så måste man först och främst tydligt se vad det är man har att göra med. Hur ska vi annars veta hur vi ska gå tillväga?

Därefter behöver vi acceptera hur det faktiskt ligger till.

  1. Synliggöra
  2. Acceptera
  3. Förändra

Vi måste inse att vi inte kan förändra det vi inte ser. När vi sedan tydligt ser vad det handlar om så behöver vi acceptera att det förhåller sig på det sättet. Med acceptera innebär att man slutar identifiera sig med det man vill förändra. Att acceptera innebär även att man ger upp och slutar kämpa emot. En fullständig acceptans vinnebär att man slutar ta det personligt. Och visst blir det lättare att släppa greppet om saker och ting om sig själv om man inser att det inte var ens eget från början. Är du med på vad jag menar?

Och hur ofta är vi lite för snabba och går direkt på steg 3? Hur snabbt vi vill förändra innan vi förstått vad vi har att göra med.

Föreställ dig att du står vid en rytande brasa som du vill släcka. Du har ett svagt hum om hur eld brinner tack vare värme, syre och ved och att man kan släcka den med vätska. Om vi nöjer oss med denna kunskap så kan vi ställa till med en hel del oreda. Om vi inte är nyfikna och villiga att förstå mer så kan vi faktiskt få för oss att försöka släcka elden med bensin.

För att få kontakt med vår essens behöver vi först lära känna oss själva…på riktigt.

Bara genom att förstå vad vi är så kommer dominansen av vårt falska jag, personligheten, att börja tappa kraft. I de flesta av oss är personligheten aktiv medan vår essens är passiv. Så länge denna ordning gäller kommer vi ha svårt att mogna, att växa. Personligheten måste blir passiv och essensen måste bli aktiv. Det är bara från essensen som det kan finnas balans mellan essens och personlighet.

Personligheten har svårt att se något annat än sig själv. Essens kan se både sig själv och personlighet och tillåter bägge existera i samförstånd. Man kan se det som en vuxen som har överseende med barnets ego-centriska syn och ständiga motsträvighet.

I praktiken så behövs utveckling i både essens och personlighet för att mognad ska kunna ske. Så det handlar inte om att förinta personligheten som om den vore något dåligt utan snarare minska dess dominans så att essensen naturlig får träda fram. Som allt i naturen så behöver vi också en balans men för att vi överhuvudtaget ska kunna nå dit måste vi först se vad som egentligen pågår inom oss.

Till syvende och sist så består vi inte av två delar…det bara verkar så.

 


 

Tack för att du läste denna artikel. Samtliga artiklar jag skriver är inspirerade av mitt eget liv och observationer. Lämna gärna en kommentar eller dela den med andra.

Jag arbetar med träning och utveckling av mänskligt medvetande. Hur får du balans i ditt liv om du inte vet vart du står?  Hör gärna av dig när du är redo att ta kontroll över din livssituation och ditt välbefinnande.

Om författaren: Patrik Rowinski är specialist inom State Of Mind (sinnestillstånd) och förändring av mindset. Han har grundat StateOfMind Institute, 3P Center Stockholm och sin personliga sida Mindset Factory från vilka han hjälper organisationer, ledare, grupper och individer att nå genombrott inom prestation, resultat och välbefinnande.