Välj en sida

I sagan om Hans och Greta så använder barnen sig av brödsmulor för att de ska hitta hem igen men i sagan så äter fåglarna upp brödsmulorna och de går vilse i skogen. En av mina lärare jämförde ofta den inre resan med en väg med brödsmulor och att tricket var att upptäcka brödsmulorna. Jag tycker metaforen passar bra men också att det är minst lika viktigt att låta bli att titta bakåt, att släppa taget om vart vi varit. Så om vi inte fiktiva sagofåglar till buds så är det klokt att äta upp brödsmulorna själv.

För den som gör en inre resa så kommer man upptäcka att ‘vägen’ är allt annat än rak. Man kan också upptäcka att den är full av motsättningar. Vi kan till exempel få en fantastisk insikt som öppnar upp massor men för att vi ska kunna gå vidare så kan vi ibland behöva släppa innehållet i samma insikt som för ett tag sedan hjälpte oss. Nästa steg framåt kan nämligen komma förklätt som ‘ett steg tillbaka’, och det är inte förrän vi vågar ta klivet ‘tillbaka’ som vi inser att ‘tillbaka’ såväl som ‘framåt’ inte existerar.

 

Kan vi missbruka tänkandet?

Vi får ibland höra att vi genom att bättre förstå tanke och hur vi tänker men också hur vi förhåller oss till våra tankar kan hjälpa oss till att använda tänkandet på ett mer användbart sätt. Vi kan också få höra att innan vi får en djupare insikt kring detta så är vi mer eller mindre fast i att använda vårt tänkande på ett ‘felaktigt’ sätt.

På sätt och vis så är detta sätt att se på saken användbart men om vi inte är försiktiga så kan vi bli lurade och fastna i ännu en illusion.

Det finns nämligen inget missbruk av tänkande. Det finns bara tänkande.

Mellan födsel och döden är vi alla på ett eller annat sätt i rörelse.

Vi tänker, vi känner, vi rör oss (agerar).

Om vi tänker dåliga tankar, så får vi en dålig känsla. Om vi tänker bra tankar, så får vi en bra känsla. Fram till denna punkt är det ganska klart för många om hur saker och ting fungerar.

Men för att vi ska kunna kalla vårt sätt att se på något som ‘missbruk‘ så behöver vi titta på dess motsats. Vad jag menar här är helt enkelt: Så vad är i sådana fall ‘korrekt‘ användning av tänkande?

Man skulle kunna argumentera för att tänkande som leder till handlingar som generellt anses som goda, kärleksfulla och vänliga skulle falla under kategorin som ‘korrekt användande av tänkande och agerande‘. Men hur kan vi egentligen vara säkra på att det är så?

Tänk nu på detta. Vad är gott, vänligt, kärleksfullt? Om vi inte är helt klara över hur saker och ting förhåller sig, hur kan vi egentligen veta? Vad för slags ordning kan vi åstadkomma om vi själva inte är i ordning?

Precis som med allt annat så är; göra gott, vara vänlig och kärleksfull en fråga om perspektiv och personligt tycke, vilket precis som med allt annat ständigt är i förändring på ett sätt som är utanför vår fattningsförmåga.

För ett tag sedan så hörde jag följande: ”En kärleksfull handling behöver nödvändigtvis inte alltid vara kärleksfull”. Detta verkar mer sant eftersom så länge vi håller oss fast vid en idé om vad som är kärleksfullt, omtänksamt osv, så kan vi inte vara riktigt seriösa med ögonblicket vi är i.

 

The Zen way

I Zen-historierna får vi ofta läsa om Zen-mästare som smäller till sina lärjungar för att hjälpa dem uppnå satori (uppvaknande). Hur ska vi tänka om mästarnas handlande? Är deras handling ett uttryck av vänlighet eller ilska?

Jag är osäker på om en genuin mästare verkligen är ute efter att hjälpa sin lärjunge att uppnå ett uppvaknande. En genuin mästare är helt enkel i ögonblicket, i nuet. Jag tror inte deras handling eller tal grundar sig i en särskild avsikt. De vet sällan varför de agerar på ett speciellt sätt.

I Zen talar man ibland om den portlösa porten.

Men gå varsamt fram. Kom ihåg att uppvaknande också är en idé, ett koncept.

Jag tror redan alla är ‘vakna’ och att det enda som står i vägen för oss är att vi behöver erkänna eller inse detta faktum. Att inse detta är egentligen en enkel uppgift. På det hela taget så är det en fråga om tid. Vi ser det vi ser och det finns egentligen inget vi kan göra åt saken. Men om vi vet vart och hur vi ska titta så har vi alla en god chans att bli oförvirrande under vår livstid.

Förväxla inte insikter och den typ av upplevelser som normalt känns ‘stora’ och ‘befriande’, de som ibland kategoriseras som mystiska upplevelser, med uppvaknande. Man kanske kan kalla dessa upplevelser små glimtar av verkligheten. Som du kanske märkt, hur härliga de än må vara så dröjer de inte kvar hos oss speciellt länge.

 

HUR GÅR VI VIDARE?

Även om du möter en supercoach/mentor och ni dansar den mest fantastiska dans i vilken du omges av multipla insikter till din sanna natur, verkligheten osv så kan du finns det ingen visshet att hämta i att du ska ”get it”. Samma sak kan säga om nästa kurs, nästa utbildning, nästa retreat, nästa ….. som du planerar att gå på.

En coach som är i kontakt med sig själv kan hjälpa dig en bra bit men det hen kan göra sträcker sig endast till att hjälpa dig att finna porten. Att kliva igenom den är helt och hållet upp till dig. Om du är redo som kommer du kliva igenom utan att tveka. När vi väl gått igenom ‘porten’ så kommer vi lustigt nog att upptäcka att det ligger och dräller portar överallt. I vår trädgård, när vi skivar en tomat, i en vattendroppe, i ljudet av vinden, i ljudet av tystnaden.

Vi tigger alla efter vatten utan att inse att vi redan står i det klaraste av vatten. Vi kan inte släcka vår törst genom att tigga, vi behöver bara komma tillbaka till oss själva och öppna ögonen och titta där vi står. Friheten är redan vid våra fötter.

Öppna dina ögon och se efter själv.

 


Om författaren: Sedan 2014 har Patrik arbetat med att stötta andra till att öka deras förståelse om dem själva, att öka deras nivå av medvetande. På senare tid har även företag insett värdet i hans tjänster och anlitat honom för att öka kvaliteten i företagets prestation. På patrikrowinski.se eller The Human Factor AB kan du läsa läsa mer.

Hans bok Bortom tanke (utgiven våren 2017) och går att beställa från förlagets hemsida eller de vanliga nätbutikerna, AdlibrisBokus m fl.