Välj en sida

En av mina stora glädjeämnen nuförtiden är att springa på stigar i skogen. För mig är det något rofyllt i att röra mig så nära naturen som möjligt och det ligger ju i stigars natur att få löparen att vara närvarande i nästan varje löpsteg, vilket kanske förklarar varför jag njuter så.

Jag har i många år tränat mycket hårt för att ständigt förbättra mig inom en annan favoritgren som ligger mig mycket varmt om hjärtat, nämligen mountainbike. När jag började springa så präglades mina löprundor av samma typ av hårda intervaller eller mentalt utmattande tröskelpass som jag var van vid på cykeln, jag liksom tog med mitt gamla mönster in i min nya passion.

Mönstret jag talar om är att hela tiden pressa gränsen så att jag kan bli bättre men det finns något outtalat i detta agerande som lyder – om jag hela tiden vill bli bättre, vad säger det om hur nöjd jag är med mig själv där jag är?

Och jag tror jag är långt ifrån ensam att tackla livet på detta sätt.

En tid tillbaka så fick jag frågan hur jag skulle tävla nästa säsong och jag minns att jag blev mycket förbryllad över vad som dök upp i mitt huvud och jag svarade ärligt ”jag vet faktiskt inte”. Vad som inte var helt uppenbart för mig då var att när jag fick frågan så hade mitt fundament för hur jag såg på mig själv och min omvärld börjat skifta, och mina tankar om mitt tävlande med dem. Och i takt med att jag började vänja mig så klarnade min blick och snart visste jag bortom all tvekan att jag var klar med mitt tävlande. Det var inte ens ett beslut. Det var redan klart.

Varför jag berättar om detta är för att mitt egna exempel pekar mot något som är värt att notera. Och det är att en av de största illusionerna som vårt sinne klamrar sig fast vid är att allt med tiden kan göras bättre och bättre. Vi verkar vara fixerade vid att ständigt göra saker bättre. När vi tittar lite närmare på denna förbättringmani så ser vi först att för att något ska kännas bättre så behöver vi ha något att jämföra med.

Så vi lägger manken till, tar i lite extra och innan vi vet ordet av så är vi där…Wow, jag klarade det. Nu känns det så himla härligt. Och visst smakar det bra, när det man kämpat för äntligen är inom räckhåll, redo att halas in.

…men hur länge smakar det?

Jag tror att vi sällan är riktigt medvetna om vad som händer oss när smaken avtar eller så väljer vi att blunda för det för att vi kanske inte kan komma på något bättre att göra med vår tid på jorden. När jag själv drar in mina egna erfarenheter i ljuset och verkligen tittar på dem så tänker jag att det hela går ganska fort, eller hur? Visst går smaken ur segern ur lite väl fort?

Jag tillskrev länge detta fenomen till människans förmåga att anpassa sig till nya situationer men jag är inte längre säker. Nu undrar jag snarare om smaken vi känner i våra segrar är äkta. Var kommer egentligen sötman i segern ifrån?

Och utan att vi lägger märke till det så minns vi inte riktigt hur vi hade det tidigare. Vi kan påminna oss men glädjen över vår förbättring krymper mer och mer och vårt nya bättre är snart inte bättre än vårt gamla bättre. Sakta så känner vi en konstig tomhet växa. En tomhet som snart fylls av ett välbekant pockande som likt en alldeles för hård säng frestar på till vi ger upp och innan vi vet ordet av så har vi skapat ett nytt bättre att sträva efter, oavsett det gäller inre personlighetsförbättringar såväl som yttre bekvämligheter – och så pågår våra liv, till vi dör. Det går från att vi är missnöjda till att vara nöjda när vi fått det vi vill för stunden trängtar till att vara missnöjda igen. Och så springer vi som hamstrar i detta enorma hamsterhjul som vi döpt till livet, ända till vi ser något annat.

Jag älskar att springa och gör detta helst i skogen. Och nuförtiden kan jag t o m stanna och njuta av ögonblicket för att sedan fortsätta.

Hur är det med dig?