Allt börjar med ett skifte i ditt medvetande
I denna artikel så kommer jag att hänvisa till att ”vakna upp” och med att vakna upp så menar jag det vi upplever när vi kan notera en subtil men distinkt skiftning i vårt medvetande där vi får en känsla av en separation mellan våra tankar och oss själva. Uppvaknandet är för många en härlig upplevelse men det kan också innebära en process då man kommer stundtals kommer att kastas mellan fridfullhet och frustrerande misströstan.
Oavsett hur jobbig vi upplever processen så har vi tagit ett av de viktigaste kliv i våra liv.
Nu kan vi istället för att vara förlorade i våra tankar, känna en närvaro bakom våra tankar. Med att vara förlorad i sina tankar så menar inte jag det vi normalt talar om när vi säger att vi dagdrömmer utan jag menar hur det är att leva genom att vara uppslukad av den konstanta ström av tankar och idéer som far igenom våra huvuden medan vi är vakna. Det påminner mycket om att vara hypnotiserad.
När vi börjar känna närvaron bakom våra tankar så kommer de gradvis att tappa sin kontroll över oss.
När man vaknar upp så är det inte ovanligt att man kan se tillbaka på hur man levt fram till uppvaknandet som något konstigt och märkligt. För när vi tar ett kliv tillbaka från den vi tror vi är så är det lätt att se hur tokigt man levt, hur lite harmoni man haft i sitt liv. Man kan lättare se hur man varit vårdslös med relationer till andra människor men kanske också mot andra levande ting och naturen.
Det kan också bli så att man ser sitt gamla jag och dess beteende som ett uttryck av en viss sorts galenskap. Men det är ändå en typ av oskyldig galenskap. För när vi lever i den så ser vi aldrig ordentligt hur tokigt vi beter oss, eller hur?
När vi vaknar upp från vår egen galenskap så börjar vi tydligare också märka galenskapen omkring oss. Vi ser tokerierna i våra vänner och andra vi träffar.
Vi lägger också märke till att vi nu har mer utrymme att vara tillåtande och förlåtande gentemot andras ”felande”, såväl som till våra egna fel.
I ett uppvaknat tillstånd ser vi ju oskyldigheten i sitt eget och andras agerande och vi slutar att helt enkelt att döma sig själv och andra lika hårt
…men detta är dessvärre ofta inte hela sanningen.
Egot är dött, länge leve egot
När vi tar avstånd och avidentifierar oss med vårt gamla jag, som var drivet av vårt ego (vår självbild), så dyker det upp ett nytt jag som precis som det gamla är drivet av egot. Fast detta ego är nu av en högre ordning. Trots att vi nu kan se på andra och vårt gamla jag med snällare ögon så är vi inte alls så fria från dömandet som vi vill tro.
Det dröjer kvar i oss för att vi fortfarande tror att vi vet bättre, förstår mer än andra.
Att veta mer, förstå mer än andra är några av egots främsta kännetecken. På sätt och vis så stämmer det att vi vet och förstår mer och vi har kanske höjt oss en del över vår tidigare galenskap och lever nu i mer harmoni med vår omgivning och naturen men vårt dömande av andra, är dessvärre kvar. Skillnaden är att det nu fått en lite finare kostym som gör att det smälter in lite bättre.
Vad som hänt är att vårt gamla ego har sparkats ut och vårt nya ego har intagit förarplatsen.
Varför detta sker spelar egentligen ingen roll. Detta betyder ingalunda att vi är på fel väg eller totalt har tappat bort oss själva. Detta innebär bara att vi har mer att upptäcka, mer att lära. Och vi behöver faktiskt inte göra något åt saken. Det räcker nämligen att vi har möjligheten att upptäcka och se vårt ego i förarsätet för att det ska börja förlora sitt inflytande över oss. Detta sker eftersom genom att vi kan se vårt ego måste betyda att vi tittar från en plats bakom det. Varför detta är goda nyheter är eftersom det är omöjligt att se sig själv vilket innebär att vi inte kan vara samma sak som vi ser.
Vi är den som tittar och det vi ser är vårt ego. Vid en närmare titt så kan vi se att vårt ego endast består av tankar. Om vi nu är uppmärksamma så kan vi lägga märke till att vårt ego såväl som vårt dömande av oss själva och andra endast är tankar i vårt huvud. Den som tittar är den du i själva verket är. Och vad du ser, det vi kallar vårt ego, är endast tankar.
Detta är en av de viktigaste insikter vi kan få.
Dra på trissor, det är ”bara” tankar
Från denna mentala position kan vi också se att alla våra känslor om saker, situationer och andra människor också består av samma slags energi. Energi som i vårt medvetande dyker upp som det vi kallar tankar. Från positionen av den som ser kan vi också lägga märke till något annat. Vi kan få en känsla för tomrummet som omger våra tankar. Om vi stannar kvar här kan vi lägga märke till något fundamentalt. Något som bäst kan beskrivas som en känsla. En känsla fri från innehåll, fri från andra känslor. Vissa upplever detta som att komma hem, en känsla av total frihet och en fridfullhet bortom allt de tidigare upplevt.
Det vi upplever här brukar jag kalla inre frid eller en sorts återhållsam lycka som är både upplyftande och lugnande på samma gång. Detta är vårt mest naturliga tillstånd. Med naturliga så menar jag också vårt mest grundläggande tillstånd vilket är något som vi alltid har med oss. Om våra tankar och känslor är förgrunden så är denna känsla bakgrunden.
Denna känsla är det vi upplever när vi rört oss bortom vårt intellekt med dess ström av tankar som ständigt uppfyller vårt sinne. Och den goda nyheten är att denna känsla alltid är tillgänglig för dig.
Den träder fram när vi tillåter vår innersta natur, när vi är oss själva.
Tänk om allt är perfekt, till och med det vi tycker verkar galet med världen
När vi är oss själva kan vi bli medvetna om hur perfekt allting är. Från denna mentala position så ser vi skönheten i naturen, hur enkel och simpel den än ter sig på ytan. Detta är för att vi i vårt naturliga tillstånd är i samklang med vår omgivning. Vi kan nu uppleva och se detta för att vi i själva verket är i samklang med oss själva, i harmoni. För att vara i harmoni med vår omgivning så behöver vi först vara i harmoni med oss själva.
Detta är goda nyheter för det innebär att vi alltid har vår främsta lärare med oss. Med detta så menar jag att de känslor vi upplever blir som en sorts barometer till vårt inre väder. Ju mer äkta fridfullhet vi känner, desto mer i harmoni är vi.
Fridfullhet och harmoni reser alltid tillsammans.
På en djupare nivå så ser vi att vi inte skiljer oss från naturen alls utan att vi och naturen är vackert förenade. Vi manifesteras bara som olika former men vi delar alla samma livskraft.
Härifrån kan vi också låta vårt öppna sinne omfamna människornas till synes hänsynslösa framfart som något perfekt. Något som är precis som det ska vara.
I frånvaron av rädslor och föreställningar av rätt och fel så är ju allt precis som det ska vara. Hur skulle det kunna vara annorlunda?